När massiva översvämningar drabbade Indusdalen i juli 2010, var det Pakistans värsta naturkatastrof i mannaminne.
En kraftig monsunperiod fick Indus att svämma över, vilket snart lade nästan en femtedel av landet under vatten. Monsunovädren krävde 1 700 liv och 14 miljoner människor tvingades fly från sina hem.
Då det var svårt för frivilliga hjälporganisationer från andra länder att komma in i landet, mobiliserades den pakistanska katastrofhjälpen av frivilliga inifrån för att ge hjälp i olika regioner – Islamabad i norr, Karachi i söder och Kushab i den centrala regionen. Då de flesta vägarna var översvämmade och ofarbara, räddade man först familjer som var strandsatta i avlägsna läger. Frivilliga nådde dem med lokala båtar och vadade genom vatten upp till bröstkorgen för att leverera förnödenheter. De kom med mat, vatten, kläder och förnödenheter, och gav assister till chockade och traumatiserade personer.
I ett annat område slog sig ett av frivilligpastorernas katastrofhjälpsteam ihop med en pakistansk arméenhet. Man distribuerade mat, vatten och medicin till tusentals människor i avlägset liggande flyktingläger och lärde deras ledare grundläggande assistprinciper samtidigt som man organiserade lägren för att undvika upplopp bland de desperata människorna. Teamet gav tusentals assister och utbildade mer än 1 800 andra så att även de kunde göra det.
En tjänsteman från Sindhs justitiedepartement sade: ”Jag håller verkligen med om och är inspirerad av katastrofresponsteamets motto, och de har bevisat dessa ord genom sina handlingar: ’Det går att göra något åt det.’ Det är gott att veta och se att dessa frivilliga på ett så effektivt sätt hjälper översvämningsoffren. Vårt land behöver denna ärlighet och detta engagemang. Jag uppskattar verkligen deras humanitära arbete. Tack så mycket.”
En tjänsteman från Sindhs högsta domstol skrev: ”Översvämningsoffer behöver verkligen någon som kan lyssna på dem och deras problem, och det gör medlemmarna i katastrofhjälpsteamet. Detta uppskattas.”