BEGRAVNINGSCEREMONI
Vår förlust
innebär vinning längre fram.
Vårt hopp till framtiden
Måste alltså bygga på händelser som dessa,
ty kroppar slites
och förbrukas i
tidens sädeskvarn
genom att tjänstgöra
liksom din
och de glider,
ögonblick för ögonblick,
över i gårdagen, där erövrandet av evigheten tog sin början.
Vad visste vi
när igår vi grät.
Vilket grepp om oss
hade inte vår okunnighet,
då vi inbillade oss
att var och en av oss här
var dödliga, och att livet, när det väl har levts, är förbrukat, <
bortkastat,
på vårt själviska jag.
Hur snäv är inte denna syn;
tron att vi
för evigt är
offer för allt slit
och all förtvivlan,
från födelse till död,
och som på teatern
fälls ridån
och lämnar scenen tom.
Hur dumt av oss att tro
att vi var hela målet
för denna kamp, denna strid,
att vi levde blott en gång
och att livets kassabok gick jämnt ut efter blott ett enda flyktigt liv.
Å nej, ett mäktigare drama
är iscensatt här
och vi i vår trångsynthet
såg ej den plan som smitts.
Vi sade att allt är
förgängligt kött;
och själen blott ett ting
som för sekiner skickas
till en underlig himmel av något slag
där dess färdighet förspills.
Eller om priset var för högt
för oss att klara,
gick färden istället
till annan smärtsam ort, där livet åter går till spillo.
Till vilka mörka djup
hade vårt sinne fåtts att sjunka
för att inbilla oss att köttet
är i stånd till kärlek, tro och liv,
att inbilla oss att fingernaglar och masker
är allt vi behöver för att drömma.
Till vilken avgrund
sjönk vår kärlek,
att den kunde ersättas av materia?
Den ängslan som behärskade våra år
fick härigenom näring,
och vi,
blinda och dövade
av andra begär,
inskränkte våra liv
till Ett.
Vilket slöseri!
Att tro att all vår kärlek,
vårt arbete,
våra gåvor,
vårt kunnande och våra
suckar
var menade
att förtäras helt
i ett enda andetag,
i en liten ljusglimt,
och under ett enda namn?
Idag, när vi är klokare,
och fjättrarna försvagats,
och kulters tyranni
med tiden upplösts,
ser vi efter
och finner att vi lever,
inte blott en gång,
utan om och om igen,
från kroppens födelse till
kroppens grav, och så
till födelse på nytt
och ja, till grav igen,
och på så vis skaffar vi undan
de ägodelar som så ofta
nöts ut i livet.Från sekel till sekel,
från tidsålder till tidsålder,
och vidare ändå, rycker vi fram
längs den stig
som för evigt leder framåt
i den tickande tidens spår.
Vi kryper, vi går, vi flyger,
vi vinner,
härifrån och för alltid,
arvet från alla våra liv
och använder det på nytt.
Nej, detta är inte en trist och
dyster anblick,
inte något vemodigt,
detta liv.
Det är det senaste äventyr,
där vi utan vapen eller
färdkost tar ett skutt
rakt ut i oändligheten
och famnar evigheten i ett andetag.
Det är ett äventyr
där vi kliver från kroppslig länk till
kroppslig länk
och så färdas
på vår väg.
Det lidande vi känner här
rör oss själva,
ty vi har i
sanning mist
det leende,
den närhet,
det kunnande och den glädje
vi åtnjöt
från (personens namn),
som gav till oss
ur sitt förflutna
förmåga att leva
och reda sig mot
ödets växlingar och stormar.
Det är sant att vi förlorat
(hans/hennes) hjälpande hand
och även förlorat (hans/hennes) råd
och (hans/hennes) styrka.
Men förlorat dem
endast ett kort tag.
(Han/hon) drar åstad,
inte till dystra trumvirvlar,
utan med en viskning
likt en älvas suck,
för att jämna vägen
för oss som kommer efter.
(Han/hon) kommer att finnas
i en god framtid
på någon framtida plats,
med sitt leende,
sin närhet
och sitt kunnande,
i färd med att där
bana väg för livet.
Det är sant, nog så sant,
att vi måhända inte
känner (honom/henne) då, och bara känner (hans/hennes) verk.
Men betänk,
om vi inte sände
våra förpatruller in i tiden,
skulle vi inte ha
ett släkte.
Du har sålunda
vikit av från denna
genetiska linje,
och in i ett nytt område
eller en ny värld
har vi sänt dig,
(personens namn),
och där kommer det att finnas
det vet vi nu
ett leende,
en närhet
en glädje för oss
och dig
som du inte fann på jorden.
Och sålunda går
dagar, år,
tidsåldrar.
Och sålunda går vi
med sänkta fanor
stilla på vår väg.
Men vi känner nu
och kan nu finna
vägen.
In i mörkret
har kommit ljus,
natten övergår
i morgonrus,
upp till himlen
vi ej mer stiger,
nej, åt livet
vår själ vi viger,
fyllande ständigt
vår visdomskalk.
Vi darrar ej längre
när vi ser livet släckt,
ty vi vet att livet
ej blott är andedräkt.
Triumfera!
Gå (personens namn),
och tag
det liv
som erbjuds nu
och lev
i förvissning om
att vi kommer att
göra vårt.
Gå (personens namn),
du kan kontrollera
det du måste.
Vår förlust
innebär vinning
i visdom och förmåga
för kommande dagar
och andra leenden.
Således sänder vi,
in i tidens obrutna kedja,
vårt arv,
vårt hopp, vår vän.
Farväl, (personens namn).
Dina kära tackar dig
för att du levat.
Jorden är en bättre plats
för att du levat. Män, kvinnor och barn lever idag för att du levat.
Vi tackar dig för att du kom till oss.
Vi bestrider inte din
rätt att gå din väg.
Dina skulder är betalda,
detta kapitel av ditt liv är slut.
Gå nu, (kära/käre) (personens namn), och lev igen
i en lyckligare tid och på en lyckligare plats.
Tack, (personens namn).
Alla här, lyft nu blicken
och säg ”Farväl!”
till (honom/henne).
(Församling: Farväl.)
Farväl, (kära/käre) vän.
Farväl.
Vi kommer att sakna dig.
Låt nu kroppen
föras bort,
att förvandlas till aska
och till stoft
i ren och jordisk eld,
för att aldrig mera finnas, aldrig mer.
Och därmed slut.
Kom, vänner!
(Han/hon) har det bra.
(Han/hon) är borta.
Vi har vårt arbete
att sköta, och (han/hon) har sitt.
(Han/hon) kommer att välkomnas där.
Leve människan!
L. Ron Hubbard